Hur bemöter man någon med asperger
Hur bemöta barn - tonåringar tillsammans med Asperger syndrom?
Har enstaka nära släkting i tidiga tonåren såsom uppfyller många av kriterierna gällande Asperger. Detta är dock beneath utredning än.
denna bryr sig inte ifall någonting, saknar empati fullständigt. Hon stjäl från familjemedlemmar utan ånger, svaren blir alltid desamma :
-Oj, glömde jag lägga tillbaka den?
-Oj, jag trodde att jag fick den!
-Oj, den åkte tillsammans med av bara farten!
-Va! dock jag äger blivit lovad att få den! etc, etc
denna hittar på förklarningar samt har svar på allt!
denna röker, dricker och besitter sex tillsammans med äldre killar som utnyttjar henne (Hon är 13 år!!!) denna har även använt droger!
Säger mamman att denna ska artikel hemma enstaka viss period så kunna det ta flera timmar innan denna dyker upp.
Skolan går dåligt, detta kan t.o.m hända för att hon blir avstängd inom snar kommande. Hon äger inte heller några vänner. Ingen såsom vet när de riktiga vännerna försvann (antagligen flera år sedan)
Hon besitter hotat sina föräldrar tillsammans kniv, förs&o
Många människor frågar mig om tips på hur de bör bemöta oss med Aspergers syndrom och autism. Eftersom vi som har Asperger är väldigt olika varandra, är våra svårigheter individuella. Men jag har ett tips på bemötande som enligt mig aldrig kan gå fel. Det tipset lyder: Acceptera oss som vi är!
Vad menar jag med acceptans? Jo, det är enkelt: alla människor vill förmodligen bli accepterade som de är, så varför skulle vi som har Aspergers syndrom fungera annorlunda? Visserligen måste vi kanske ibland hitta strategier för att kompensera för våra svårigheter i vissa situationer om vårt beteende verkligen stör omgivningen på riktigt. Men när vi inte stör någon utan &#;bara&#; beter oss annorlunda, varför skulle vi behöva ändra på oss? Vem skulle må bra av att leva i en värld där man ständigt behöver försöka ändra på sin personlighet och alltid få höra: &#;du gör fel&#;?
Tyvärr är det så verkligheten ser ut för många av oss med Aspergers syndrom. Men jag vill gärna tro att omgivningens ivrighet att försöka ändra på oss i de flesta fall inte handlar om illvilja utan okunskap. Många tror förmodligen att vi skulle bli lyckligare om vi blev så normala som möjligt. Men för mig har det var
Det är så att en väldigt närstående och betydelsefull person i mitt liv antagligen har Asperger. Det är än så länge bara misstankar och förmodan men psykologen jag går hos är den person som tog upp detta med mig efter många långa diskussioner om personen o hens beteende. Och säger en erfaren duktig psykolog att det antagligen är så, så är det ju inte osannolikt att det faktiskt är så det är.
Personen detta handlar om uppvisar ofta stora svårigheter med hanteringen av viss information, hen tolkar saker som sägs och händer % ordagrant och konkret och har väldigt svårt för vissa sociala sammanhang. Hen mår väldigt dåligt och vill oftast bara bli lämnad ifred och vill inte ha några krav på sig om att behöva uppföra sig på ett trevligt sätt, då hen känner att hen inte kan leva upp till detta när hen mår dåligt.
Jag har i flera år försökt att finnas där för hen då vi har en mycket nära relation men det är otroligt svårt när hen inte alls förstår hur hen ska/borde bete sig, att vissa saker inte är ok att säga/göra etc och hen reagerar väldigt starkt på helt normala saker och tycker att des